Det fanns en gång en biskop i Dalby som hette Egino. Det var i vikingatidens slutskede, de nya kristna kungarna tog resoluta tag kring de olika bygderna och knöt dem till ett rike som till skillnad från alla deras föregångare kom att klara sig över långa tider (även om det tidvis har hängt på ett hår).
Egino fick högsta betyg av den samtida krönikören Adam av Bremen som berättade att Dalbys biskop "hängav sig med brinnande iver åt hedningarnas omvändelse. Därför vann han för Kristus de folk som ännu inte tjänade Gud, särskilt de barbarer som kallas blekingar”. Svenska kyrkan räknar honom därvidlag som Blekinges apostel. Vid annat tillfälle skulle han åstad och förgöra hednatemplet Uppsala, men övertalades att låta bli av den blivande kung Stenkil, som fruktade för följderna.
Biskopen avslutade sina händelserika dagar i Lund den 19 oktober 1072. Han hade då tagit över efter en engelsk biskop Henrik som lär huserat i den nya staden ett stenkast därifrån. Då hade Egino också hunnit med ett kort besök i Rom. Möjligtvis för att försöka utverka att Lund blev ett ärkebiskopssäte.
Heligkorskyrkan i Dalby är tillsammans med S:t Clemens i Roskilde och Överby kyrka (nära Varnhem) förmodligen de äldsta ännu stående stenkyrkorna i Skandinavien. Kopplingen till kungamakten finns där. Dalby kyrka ligger intill en kungsgård och bygget påbörjades förmodligen omkring år 1060 under kung Sven Estridsens välde.
Vid arkeologiska undersökningar 1965 fann man väster om kyrkan grundmurar efter en 26 m lång och 9 m bred byggnad liggande i nord–sydlig riktning 22 meter från kyrkan. Det bör varit lämningarna efter kungsgårdens huvudbyggnad. En av Svens fjorton söner, kung Harald (III) Hen (regerade 1076–1080) skall ha gynnat kyrkan och kan ligga begravd i Dalby.
När den danske kungen byggde sin kungsgård i Dalby och kyrkan intill så lade han också ännu en grundsten till det kristna riket som kom att skilja sig från de riken och hövdingadömen som funnits tidigare. Där små eller stora bygdehövdingar baserade sin makt på religiösa traditioner, på lojaliteter och på våld. Hövdingar som framstått som mäktiga när skörden var god och plundringarna framgångsrika, när man hade rika gåvor att skänka sina krigare, undersåtar och anhängare.
Nu stundade andra tider, den gamla religionen förlorade i kraft, den nya var internationell, med ett prästerskap som ingick i ett nätverk och som var vana att hantera administration, kunde läsa, skriva och dokumentera. De hade med sig en helt ny samhällsideologi. Män som knöts nära kungamakten. Det ser man med egna ögon i Dalby. Kungsgårdar är som namnet antyder en gård som ägs av kungen, dit han far med jämna mellanrum för att ta del av de skatter i natura som det nya riket kräver av sin befolkning- Äta, dricka och kontrollera, samverka med grabbarna i stenhuset bredvid – biskopen och hans folk. Kungens gård och kyrkan ligger bredvid varandra precis som den tidiga kungamakten och den missionerande kyrkan var beroende av varandra.
Det är ännu så länge ovisst hur det nya maktcentrum Dalby-Lund historiskt förhåller sig till det nyupptäckta Uppåkra som varit en centralort från tiden före vår tideräkning fram till – som det verkar – Dalby-Lund växer fram. Det återstår dock mycket undersökningar i Uppåkra innan bilden klarnar.